SOLEN

Den stora skivan vi kallar solen är många miljoner mil bort men ändå får dess första strålar över persiennbladets blanka yta mitt ansikte att vridas bort, den slungar sina strålar mot mitt hus som om det vore det första objekt den träffar på under sin vandring över kosmos ödsliga vidder.

Jag är stark, jag sitter rak i ryggen och tar emot det budskap som denna ljusstråle för med sig genom dessa oändliga avstånd, min blick vill inte ge vika men mina ögon drar ändå ihop sig som en snigel när man petar på dess skal.

Med ögon känsliga för ljus sitter jag ändå kvar och ser hur solstrålarna träffar min gråblanka diskbänk för att sen söka sig över mot spisens svarta rundlar.

En kvarglömd kastrull med ris från gårdagen tar oväntat emot den långväga gästen som förgäves försöker spegla sig i dess patina, men till ingen nytta för dess glans försvann för länge sedan och vill inte längre återge någon reflektion.

Nu kastar sig de gästande strålarna från solen över kylskåpet och ser bara förstelnade magneter över skrumpnande reklamblad som inte längre kan förmedla något vettigt budskap, de har för länge sedan spelat ut sin roll som metaforer för konsumtion.

Men den vill inte ge tappt denna stråle från solen för den tror att det ännu finns någon mänsklig varelse som söker dess välgörande kraft, någon som kan ta till sig dess kraftfulla energi och bruka den med förstånd.

©Sneeker