Jag provade en för mig ny ölsort idag.
Det heter Ayinger Winter-Bock och kommer från Tyskland och är en mörk lager. (det uttalas "ajinger" har jag fått veta) Det är ganska starkt (6,7%) både till alkoholhalt och smak med stor beska, men jag tycker det är ganska njutbart. Lager är ett underjäst öl vilket innebär att jästcellerna sjunker ner till botten på jäskaret, i motsats till ale där de flyter upp till ytan.
Här kommer bilder på det skummande ölet.
För övrigt...
så händer det inte så mycket just nu, bara dagliga rutiner som jobba, äta och sova i vanlig ordning, och där emellan funderar jag lite på Thailandsresan som bara är 58 dagar bort just nu. Men det är väl inte så mycket att fundera över för jag börjar bli van efter x-antal resor till LOS (land of smile)
Det har varit ganska varmt i mina trakter de senaste dagarna, i tisdags var det +12,6 men just nu är det -1 grad och luftfuktigheten ligger på 83%
Det är 63 dagar kvar till Thailand, hur ska jag orka vänta så länge? Jo det går men inte utan viss psykisk smärta i själ och hjärta. Nja vadå, 63 dagar slänger väl snart iväg brukar jag tänka ibland när jag är optimistisk, men vissa dagar känns det mycket tungt och jag går med nedböjt huvud. Men jag har ju varit med förr när det gäller väntans tider, så det går nog nu också.
En gammal kompis kom hem till mig idag och vi snackade lite minnen från förr, på kvällen åkte vi in till stadens centrum och besökte en Kinesisk restaurang, där åt vi en god måltid samt drack en hel del goda drycker.
Den där serien "rockens roll" som jag har presenterat här på bloggen är nu avslutad, så nu blir det musik av ett annat slag om det "går hem" hos läsarna.
Jag tänkte börja med lite Svensk musik på engelska. Här kommer Roxette med:
Vulnerable
Everywhere I look I see her smile
Her absent-minded eyes
And she has kept me wondering for so long
How this thing could go wrong.
It seems to me that we are both the same
Playing the same game
But as darkness falls this true love falls apart
Into a riddle of her heart.
She's so vulnerable, like china in my hands
She's so vulnerable and I don't understand
I could never hurt the one I love
She's all I've got
But she's so vulnerable
Oh so vulnerable.
Days like these no one should be alone
No heart should hide away
Her touch is gently conquering my mind
There's nothing words can say.
She's coloured all the secrets of my soul
I've whispered all my dreams
But just as nighttime falls this vision falls apart
Into a riddle of her heart, yea.
She's so vulnerable, like china in my hands
She's so vulnerable and I don't understand
I could never hurt someone I love
She's all I've got
But she's so vulnerable
Oh so vulnerable.
Don't hide your eyes..
Jag hade redan i förväg via internet bokat hotellrum i staden Pattaya som ligger ca. 15 mil sydost om Bangkok. Vi visste ju inte så mycket om vare sig Thailand eller Pattaya men lite hade vi ju snappat upp på nätet.
Vi träffade två Svenska grabbar på planet som hade varit i Thailand förut och hade viss erfarenhet av det lössläppta livet i Pattaya som de beskrev som "fantastiskt"
De här grabbarna fixade en taxi på flygplatsen på ett världsvant sätt, och vi åkte tillsammans i en taxi till Pattaya via den fyrfiliga motorvägen.
Thailändska motorvägar ser ungefär ut som våra Svenska med den stora skillnaden att alla kör på "fel" sida, det är nämligen vänstertrafik i Thailand, men en annan stor skillnad är att man kan stanna var och när som helst och handla från små butiker och kiosker som ligger vid vägen. Det behövs ingen avfart eller annan krusidull för att få shoppa lite i de små affärerna som ständigt dyker upp längst färdvägen.
Jag kan inte fatta att det gått sju år sedan jag var där första gången, det känns som...känns som... för ett par år sedan...
För sju år sedan satte jag för första gången ner mina avlånga fotblad på Thailändsk mark och sen dess har det blivit många resor till landet med ständig sommar. Det var den 20 november 2006 som jag och min kompis Lasse landade på Bangkoks nyinvigda flygplats Suvarnabhumi (uttalas Sovarnpom) den hade byggts för att den gamla flygplatsen Don Mueang blev alltför belastad och trångbodd. Suvarnabhumi öppnades den 15 september -06 och är enligt ännu obekräftade uppgifter världens största byggnad till ytan och har världens högsta kontrolltorn på 132,2 meter.
Det var ju lite svårt att hitta rätt bland alla skyltar men till slut kom vi i alla fall fram till passkontrollen, väskutlämningen och tullen. Inne i den stora ankomsthallen var det ju luftkonditionering men det var ju inget vi tänkte på när vi var där, det var först när dörrarna öppnades och vi möttes av den tropiska värme som rådde som vi blev verkligt överraskade. Klockan var 7 på morgonen men ändå var det som en vägg av värme som slog emot oss.
Numera känner jag ju till den där ”värmeväggen” och blir inte lika överraskad även om det är 29-31 grader.
Om 78 dagar ser jag fram emot att ännu en gång få ”gå in i väggen” om uttryckte tillåts.
